- - -
Två gamla vallvisor från Eda ropar inom mig. Jag har försökt att lägga in dom här men det verkar inte funka. När tillvaron är som allra gemytligast, djuren äter sig fram genom landskapet och rovdjuren förvarnas att hålla sig borta genom sången. Mina älskade getter. Hur kan en leva utan!
Det fanns en tid när det som betydde något var verkligt, påtagligt. Det handlade om känslor och överlevnad. Inga fasader, ingen kommers. Det enkla fick vara fantastiskt. Somliga skulle kalla mig bakåtsträvare. Själv tänker jag att jag skalar av, väljer bort det som inte ger mig känslomässig utveckling. Kanske är det därför som lockropen genom skogen lämnar kärleksspår i mig.
- - -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar