När jag växte upp så fanns de fortfarande där; gubbarna som visste hur man gjorde en kolmila, hur man röjde stigar, tog hand om naturen - vistades i den utan att skövla. Det var bröderna Bror & Erik Abrahamsson som lärde min far. Det var så det kom sig att flicksnärtan fick vara med, och med sotigt ansikte visste jag inget om kalhyggen. Jag visste bara hur man brukade utan att missbruka. Nu står den där, ensam och blottad. Kolarkojan där historier om skogsrået berättades till dofter av kokkaffe.
Allt runtomkring är lagt i ruiner. Stigarna där prasselgräset växte finns kvar men växterna, träden och alla biotoper är totalt raderade. Kvar är bara vi som fortfarande vet hur det en gång såg ut.
För sex år sedan härjade den stora skogsbranden i skogen som gränsar till mitt barndomshem. Ca en km från tomtgränsen vände vinden och branden tog en annan riktning. Till förmån för min familj, till nackdel för andra. Vi sörjde våra kantarellmarker, strövtågen i de stora skogarna och alla djurens flykt.
Hedin tog förra året ner den lilla spillra av skog som fanns kvar. Ända ner till tomtgränsen. Tog den stora granen som växte vid hunden och katternas gravplats. Tog allt.
Nu växer gräs överallt. Jag väljer att se det vackra. Jag ser alla olika sorters gräs, ser pionjärarterna som vinner mark. Under gräset finns stigarna kvar. Jag vet var de går.
- - -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar