Dramatik till frukost. I morse återvände skabbräven som raskade förbi igår. Han sökte sig närmare huset med helt kal svans. Herrn i huset hämtar bössan. Fröken känslig börjar gråta.
- Vad är det? Den lider ju.
- Det är så sorgligt med död.
- Död är helt naturligt.
Såklart. Jag kan bara aldrig vänja mig. Det är något med att se livet i en varelse. Och sedan ska det livet tagas ifrån den. Det är en ödmjukhet inför livet, ett helighållande som förmodligen är överdrivet. Lite som filmen Avatar, de blå varelsernas hållning till liv, till sambandet mellan allt liv.
Så här efteråt känns det rofyllt när jag ser den lilla räven ligga död i snön, ett perfekt skott i bogen som nådde hjärtat. Räven såg din baneman i ögonen och sprang inte. Kanske förstod han varför, att han skulle slippa att långsamt ätas upp av skabben.
Det var en bra och human handling att skjuta denna räv. Ändå sätter det en stämning på dagen, en blå känsla. Ibland är en överdriven känslighet en black om foten, ibland är det en tillgång. Jag tror att jag tar mitt kaffe i solen på taket idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar