I Herrens tjänst

Jobb jobb jobb, som den feta musen suckar i Askungen. Jag trodde i min blåögdhet att jag skulle spendera november och december skrivandes, att jag skulle sammanfatta min värmländska tillvaro och landa efter självhushållarkursen. Istället går jag och blir jag med karl, gård och jobb.

Min tillvaro har varit drömsk, det drömda håller än. Det sorgligaste som finns är att bli berövad sin illusion, sa någon. Jag håller med. Jag drömde om ett idylliskt torp, en egen värld när samhället faktiskt inte räcker till i sin litenhet, sin begränsande inskränkthet och sin ohemula tillvaro. Jag när den drömmen.

Men en skrotig gård kan också fungera, den behöver bara rensas på dret. Vad är det med karlar, med bönder, som låter maskiner och skrot ta över gårdsplanen? Lastpallar, trasiga skottkärror, gräsklippare och allehanda bös pyntar så många stallbackar. Det sorgligaste som finns är att bli berövad sin illusion. Livet kan få vara vackert. Till och med en regnig decemberdag. Jag sluter mina ögon och ser getterna stångas omkring i enbacken, jag hör storhästen frusta och jag ser hundarna leka medan kattungen lurar på en gråsparv, hönorna sprätter runt på stallbacken som att inga faror fanns och fårens bjällror hörs i skogsbrynet intill och får hundarna att lystra till och återuppta sin vaktposition över gården.

Men så länge så slipar jag stolar. Kyrkans stolar för religiösa arslen helt enkelt, rumpor som med förtröstan ska sänkas ner i stillsam bön. 150 stolar i bok ska slipas trärena från lack och bokmönstret börjar bli mig förhatligt, jag ser det när jag blundar om jag inte passar mig. En första laddning på 20 stolar är snart färdiga. Medan jag slipar tänker jag på belöningen, jag kommer att ha råd att köpa en hund. Jag börjar bygga min dröm där.



Oslipade till höger, de ska strax bli färre. Nu jobb.