Wannabe

- - -

Jag har funderat lite på sociala medier, likes och bekräftelse. Eller rättare sagt, jag har förundrats över att folk verkligen bygger sina liv på insta, twitter och bloggar, kopplar ihop och delar. Tummen uppar varandra och letar efter inspiration. När allt det där finns i verkliga livet. Hela tiden.

Jag fattar det verkligen inte. Visserligen har jag en blogg. Men den har så behändigt varit tyst i tre år så den är lika med hemlig. Som den altruistiska egoist jag är skriver jag helt för min skull utan skön- och omskrivningar. Jag skriver för att orden rinner i blodet, för att få struktur och förståelse för varat. Skulle någon råka läsa så har jag kunskap att dela med mig av. Vet du till exempel hur du biologiskt ska bekämpa bladlöss? Jag höll otippat en föreläsning på blodgivningcentralen om det idag när jag låg och åderlät mig (heter det så).

I mina vitt skiljda världar, med de olika vänner jag har så har vi alla något gemensamt. De väljer också bort sociala nätverk och wannabefiskaefterlikes. De är liksom här, i nuet, i verkligheten. Jag älskar dom för det. Människor är min inspiration och det är i mötet det sker. Nätet blir mänsklighetens död, och då menar jag autensiteten, äktheten och vänlighetens död. Den första juni är det förresten mobilfria dagen för den som vill testa sitt beroende.

Någon sa till mig: vi har det umgänget vi förtjänar. I have done goood :-)

Shout out till alla äktingar där ute!

- - -