Nya rutiner

Jag började dagen med att hugga halsen av en näbbmus. Den var lekt med och tuggad på men andades fortfarande, varm men helt stilla. Förlåt mig för mina katter, var de sista orden den hörde innan spaden träffade den lilla grå kroppen och delade den i två. Avskyvärt. Det var första gången. Innan har alltid sambon fått den äran eftersom jag är så blödig. Katterna har samlat in en hel del råttor, sork och möss. Jävla skitkatter, de får ju mat hemma kan jag tänka men jag kan inte hindra naturen från att ha sin gång.

Med tidiga kvällar och tidiga morgnar fyller jag mina dagar med valpen Irya och katterna. Vi går på promenad alla fyra, letar sork i diket och tittar på hästarna i hagen. En fin liten flock som kommer bra överens. I en vecka har min lilla rumänska blandis varit hemma på Stavik och börjar landa och våga vara valp på riktigt med allt vad det innebär av hyss och rackartyg. Jag var ambivalent innan till att låta en hund färdas så långt för att få en andra chans i livet men den svenska ideella organisationen Dinas Ark har varit exemplariska som adoptionsorganisation och kanske är det värt med den jobbiga resan för att få ett värdigt liv som älskad medlem i en flock istället för att leva infångad i ett hägn eller på gatan med alla dess farligheter. Jag vet inte om jag gjorde rätt men jag har gjort det iaf och vi ska nog få det bra tillsammans. Ingrid som döptes om till Irya när hon kom hit är frisk och glad, tillgiven och vänlig. Lite förvirrad och försiktig men det avtar mer och mer för varje dag tillsammans. Vi håller nu på att undersöka möjligheten att få blandrashundar dna-testade för att se vilka raser hon har. Om det nu är viktigt. Jag vet inte. Det är så mycket som jag inte vet.