Dymmelonsdag

Onsdag före påsk, då ska klangen i kyrkklockorna vara mjukare och det vanliga järnljudet bytas ut mot dymlar i trä. Av trä var också det material som vi jobbade med på förmiddagen: de virkeshögar som låg på bygget skulle sorteras in i det virkesförråd som vi snickrade på för ett tag sen. Bra övning för ögonmåttet. Är det här verkligen en 2 tum sex, eller en 2 tum 7 kanske.


Eftermiddagen innebar en mer plastig tillvaro. Växthuset skulle kläs på. Lite bökigt med tanke på att ställningen är ganska så stor. Men här är resultatet, 128 kvadratmeter tropisk värme:



Efter skolan var det grodsafari på Krokbäcken aka Crocodile Creek. Inte planerat dock men i deras damm frodas grodorna och när jag anlände började ett ruggigt slagsmål. Alla grodor i en klunga och de fightades hårt. Efter ett tag släppte några grodor, simmade iväg och parade sig med några väntande grodor borta vid rommen. Men slagsmålet fortsatte och nu var det två grodor som hjälpte till att dränka en annan som de höll mellan sig och kramade om, helt bisarrt. Men jag fick inte träda in utan husfolket bestämde att naturen skulle ha sin gång. Varför tycker alla det? Vi träder ju in hela tiden, påverkar och bestämmer. Varför inte när det är lidande på gång? Det var både spännande och makabert. Men jag hade velat hjälpa den grodan som under en timmas tid kämpade för sitt liv.


Men på Krokodilbäcken räds man inte döden, här hänger den i form av två tuppar som tagits av daga. Kommer jag någonsin att bli köttätare tro. Frågan känns hela tiden aktuell, döden gör sig påmind hela tiden i en självhushållares liv. Det handlar aldrig om att gå och köpa en färdig korv i butiken som den vanlige köttfjärmade människan. Det handlar om medvetenhet. Vad är det vi äter, vilken varelse av kött, blod och känslor är det vi tuggar. Varför äter man inte människor? Varför ses kannibalism som något mycket obehagligt? Varför skiljer vi på liv och liv, äta killing men inte katt?

.