Jag är mörkrädd. Har nog alltid varit. Det går ju inte för sig. Så jag idag hade jag mörkerträning. Åkte skidor ensam genom skogen hem från skolan vid sju, kolmörkt och bara mitt hasande hördes. Jag mötte min rädsla, andades i den.
Det är aldrig djur som skrämmer mig. Jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. Galna människor antar jag. Men ska jag vara rationell så vet jag ju att de flesta galningar bor i staden. Jag tror att jag är allra mest rädd för att bli rädd. Det är ju helt sjukt. Jag är rädd för att bli skrämd så brutalt att jag för evigt ska vara handikappad av det. Och den rädslan begränsar mig. Moment 22.
Börjar så sakteliga återhämta mig efter helgen fantastiskt lyckade inflyttningsfest. Den innehöll så fina människor, knytis, rundpingis, sång och musik, bastu med snörullning, couronne, brottning och massage. Och vin vin vin. Jag såg solen gå upp. Och jag är mycket förtjust i tillvaron.
Btw, jag planterade sex vitlöksklyftor i fredags och redan på söndagen tittade en av dem upp. Andra skolveckan har börjat. Jag kör första tvättmaskinen här. Vår brevlåda har fått en reklam - nej tack skylt. Jag har hunnit ha sönder piassavakvasten i min iver över att städa bort snön.
(Våren behöver alltid lite hjälp. Redan som liten rände jag och min vän Tobias runt i byn och försökte hacka bort all snö och lekte herr och fru Vår eftersom vi inte fick ta ut våra cyklar förrän snö och is var borta från gatorna. Å, den känslan, doften, när man fick skippa jackan och bara ha en stickad tröja och ta fram cykeln. Å frihet. Och fina vännen Tobias)
Men jag har också händigt lagat kvasten. Och imorgon är det fettisdagen och internationella kvinnodagen. Då ska jag bjuda klassen på semlor och dokumentären "Vårt dagliga bröd", om Europas matindustri. Kanske går jag hem genom skogen imorgon också. Pö om pö ska jag betvinga mörkrädslan, vråla åt den att tiga still. Jag bor här nu.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar