Att sitta på en grön kulle, min barndoms jordkällare.

När fjolårsgräs är torrt men innan tjälen går ur marken; dags att fjutta på. Av gammal hävd, för att gödsla jorden, enligt finnarnas svedjebruk, för att snygga till. Jag vet faktiskt inte varför. Det blir ju jävligt sotigt märkte jag på blöta hundtassar som färgar golvet svart efter promenaden. Men det är klart, gammalt stoft kryddar jorden med sin näring och nytt grönt får plats att växa. Men alla små insekter då, dödar man inte alla fjärilar och annat trevligt? Och otrevligt som fästingar kanske?


Jag hjälpte pappa med detta arbete när jag var hem och hälsade på och väl hemma på Värmlandsgården gjorde vi det samma. Snyggt blev det hemmavid. Och en hel del skrot är bortkört, en procent iaf, det som var synligt på gårdsplanen och det känns fantastiskt.

För min inre syn såg jag en sommar på en grön kulle. Som när jag var barn och finklädd på midsommar vid Skräddartorpet. Här ligger jordkällaren ganska centralt på gårdsplanen och med all skrot borta så kom den mer i dagen och med det både dess brister och dess möjligheter. Tänk att förr i tiden så slängde man bara saker runt omkring sig på gården. Jag häpnade över glas, metallskrot, trasiga säkringar, gamla kapsyler och plast när jordkällaren skulle restaureras till sitt yttre. Vadå, trodde man att det skulle försvinna? Eller gav man helt enkelt blanka fan i om det gjorde det eller inte?

Ganska många lass med jord och dynga behövdes innan gräs kunde sås. Tack till min snälla karl som genast hakade på arbetet och hjälpte till. Två lönnar sparades för solstril genom bladverket till kaffet. Kanske en hembakad kaka att doppa till. Någon helg blir det invändig städning och hylluppsättning. Jag tror att det blir bra.

Nu hundmys i soffan när febern kommer tillbaka. Kanske slöbläddra lite i boken från bibblan om Fäbodlivet. Jo, trots förkylning är jag rätt nöjd med tillvaron.